ebbaemma

Och rätt var det är så är det jul igen! Nu är det jul igen! Snart får man julclap! Hipp hurra! Jag har köpt fina (läs: dyra) presenter i år. Annars brukar jag ge bort dåliga presenter. "Det är tanken som räknas." Och nej, orsaken till det bottnar inte (enbart) i snålma, utan mer i irritationen över att man måste ge bort saker vid bestämda tidpunkter. NU är det födelsedag och DÅ ska du få... NU är det Jesus födelsedag och DÅ ska alla få! Nu är det vanlig tristessmåndag och då får man plötsligt inte. Det är dumt. Detta är en tyst uppmaning till er (till Linn...) att ge mig saker fastän det inte är jul eller födelsedag...

Folk handlar chokladaskar av mig på snica. Paradis och Aladdin. Jag tycker att det är lite en offense att ge bort en Paradisask. Det är den mest typiska nödpresenten. Det är också en formell present. Och hur kan en present, som i ett objekt i egenskap av ömhetsbetygelsebärare, egentligen vara formell?  Om du någonsin får en chokladask av mig betyder det att jag antingen hade mycket bråttom. Eller att jag egentligen inte tycker om dig.

Jag har önskat mig en lagbok! Som jag kan bära runt och bygga muskler med och ibland öppna och citera högt om jag känner mig trängd. En lagbok är väldigt fint att ge bort. Man får gärna skriva något lökigt och lyckönskande i pärmen. Exempelvis: "Kära Emma, jag önskar dig all lycka som juridikstuderande. Må tentagudarna vara med dig." Skulle det någonsin hända i en paradisask, att man skrev något fint innanför locket? "Kära Emma, här har du en noga igenomtänkt gåva som jag omsorgsfullt valt ut till just dig."

I fallet Paradisasken störtar man bara fram för att själv roffa åt sig trillingnöten och kaffelövet innan någon annan jävel hinner före. Den är konfliktskapande. Och är man i ett mindre familjärt sällskap måste man alltid behärska sig och visa (ofrivillig) hänsyn: Nej ta den där biten du. Jag vill hellre har nougaten. (My ass I want nougat! Jag blir åksjuk av nougat. Jag äter hellre fil och kaviar än nougat!) Paradisasken framkallar stress. Hur många känner inte igen den där tvugna känslan till att äta upp också de äckliga bitarna, bara för att gud förbjude ingen ANNAN SKA HINNA FÖRE OCH ENSAMMEN TA FRAM DET UNDRE LAGRET. Ingen, absolut ingen vill komma fram till en Paradisask som redan blivit plundrad. En sådan är värdelös. En grym påminnelse om att man gått miste om något.

Möjligtvis hade jag kanske lärt mig hur man pillrar ut de bästa bitarna ur asken (från både det undre och övre lagret!) utan att skämmas om jag gått kvar på handels. Men jag kunde ju inte ens roffa åt mig gratis mackor. Jag ser fram emot att frottera mig med lagboken på Juridicum igen.

Jag ska tipsa riksdagen om en ny lag! Om "Hur chokladbitar ur Paradisasken må tagas." Den kanske kan förhindra många oönskade konlikter. Rädda jular! Rädda liv!

GOD JUL!